I den mörkaste tid valde Gud att tända stjärnan som inte liknar någon annan. En stjärna som strålade så starkt att den tände nyfikenheten i de vise männens hjärta och fick dem att färdas långa vägar. Det är en fin bild som målas upp. Hur människor i en mörk värld väljer att sträcka sig mot ljuset. Ur ovisshet växer det fram en förhoppning. Här viskas det om en kreativitet utan gräns som är verksam även i dag. Om en värld som finns parallellt med vår och som vill ha gemenskap. Stjärnan blir symbolen för att himlen och jorden hör ihop. Att himlen plötsligt stod öppen och landade här. Gud vill ta plats i vårt inre. – Vilket äventyr det är att leva!